Lågbudgetslösningar
Den första film jag jobbade på var en lågbudget-skräck-komedi som spelades in i norra Kalifornien. Mitt jobb var "Talent PA" - eller i klarspråk - att ta hand om skådisarna. Världens lättaste jobb, faktiskt. Alla var så snälla och härliga. Vi filmade mest kvällar och nätter (förstås) och trots att vi befann oss i Kalifornien så blev det svinkallt! Vissa mornar när det var dags att åka hem fick jag skrapa rutorna på bilen!
Filmen handlar om några vänner som gör en "road trip" och åker vilse. Förstås. De hade hyrt en husbil istället för en vanlig bil och en av scenerna i början av filmen tar plats inuti husbilen.
Det är kväll, husbilen står parkerad på en äng. Någon kille tar på sig uppgiften att gå förbi fönstret med lite kvistar. En annan går förbi i bakgrunden med en lampa (som ska föreställa antingen hus som åks förbi eller mötande trafik). Allt för att det ska se ut som att bilen är i rörelse. Men husbilen är för statisk. Den rör sig inte alls. Det känns konstigt. Regissören reagerar på det och vill hitta en lösning.
Undertecknad får då klättra upp på taket på husbilen och gunga den fram och tillbaka så att det ska se ut som att bilen är ute och åker på en väg...
Filmen handlar om några vänner som gör en "road trip" och åker vilse. Förstås. De hade hyrt en husbil istället för en vanlig bil och en av scenerna i början av filmen tar plats inuti husbilen.
Det är kväll, husbilen står parkerad på en äng. Någon kille tar på sig uppgiften att gå förbi fönstret med lite kvistar. En annan går förbi i bakgrunden med en lampa (som ska föreställa antingen hus som åks förbi eller mötande trafik). Allt för att det ska se ut som att bilen är i rörelse. Men husbilen är för statisk. Den rör sig inte alls. Det känns konstigt. Regissören reagerar på det och vill hitta en lösning.
Undertecknad får då klättra upp på taket på husbilen och gunga den fram och tillbaka så att det ska se ut som att bilen är ute och åker på en väg...
Kommentarer
Postat av: Josefin
Din blogg är intressant, uppdatera oftare! :)
Postat av: Filmarbetaren
Tack, Josefin!
Trackback